Barnet och bergsprängaren

OBS! Bilden är ett montage. Här är pajken glad men spelar sur för kameran.

Birk har någon form av prickar. Jag såg ett par stycken på halsen imorse, stack till förskolan för ett överlämningsmöte och såg ett par stycken till. Så när överlämningsmötet var över var det bara att ta med pajken och åka med honom till fina mormor som ställde upp. Ett par möten senare hämtade jag en helnöjd kille som hade klättrat i träd, ätit fullkornsmakaroner ("Sådana här goda får vi ALDRIG hemma, och de är mina favoriter!") och ställt tusen frågor till bergsprängaren Dag.

Under hemresan gick det upp för lillpajken att imorgon blir det nog allt förskola som vanligt iallafall. Prickarna har inte blivit fler och till sin karaktär möjligtvis lindrigare. Då. Då kommer det stora sammanbrottet. Han vill minsann till mormor och titta på bergsprängandet imorgon, och till förskolan vill han aldrig någonsin mera gå!

Den pedagogiska mamman försökte peppa med att det imorgon väntas avslutningsmys på förskolan för snart är det ju sommarlov och många barn som börjar skolan. Men nejdå, han vill INTE börja skolan, och han vill ALDRIG lära sig att läsa. Nähä. Den pedagogiska mamman gör ett nytt försök att få stopp på den seriefigurliknande kaskadgråten i baksättet: "Du kanske kan bli bergsprängare när du blir stor? Så du får vara med om att spränga berg?". Nej, det gick inte heller. För man kan inte bli bergsprängare om man inte vet hur man gör och om man ska veta hur man gör så måste man vara med, IMORGON! Mamman föreslår en bergsprängarskola, men nej. NEJ, NEJ, NEJ. Det hela slutade med att lillpajken nu ska hålla tummarna för att det kommer fler prickar så att han inte kan gå till förskolan imorgon. Och den pedagogiska mamman tänker att det är väll kanske en lagom besvikelse att vara med om i barndomen: Att missa en bergsprängning. En besvikelse som kanske kan rusta för framtiden och de "riktiga" problem som kanske kan uppstå då.