Hästen

Har frusit röven i bitar ute på Linköpingsslätten. Men vad fin han är se på min häst! Han är hos en tränare inför försäljning och har varit där en månad nu, och allt fixas tränaren. Det känns skönt, och tryggt, att hon fixar med alltsammans. Men jösses vad fin han börjar bli, det känns lite vemodigt allt. Sen har jag ingen häst längre. Alls. Konstigt. Men vettigt, klokt och vettigt.

Men en vet ju inte ens om det går att sälja hästen, det kan ju hända att jag får ha honom kvar och isåfall så blir det ju en rejäl uppgradering med tanke på det arbete som görs nu. Win-win liksom.

Höstlovet rusar

Vi har höstlov och det är helt himla underbart. Jag kan erkänna att jag hade lite farhågor innan för hur lovet skulle kunna bli, det är rätt mycket tid som ska spenderas tillsammans om en så säger. Och syskonrelationen just nu är någon sorts magnet-kärlek-ret-historia som kan få vilken förälder som helst att bryta ihop som en liten torr kvist.

För att säkra upp har jag därför kollat av lämpliga aktiviteter här i stan under lovet, vilka är många. Heja Norrköping! Men vi har faktiskt inte behövt dem! Lillpajken går på ridlekis ett par timmar varje dag, och under den tiden har jag och stortjejan fått egen tid. Sedan har vi lyckats tajma både utvecklingssamtal och tandläkare denna vecka så tja, dagarna har smugit iväg. Igår var vi dessutom ute och hälsade på mina föräldrar och där vart stortjejan kvar över natten, henne ska jag hämta idag. Idag är det halvtid, och det går lite för fort nästan.

Nervös väntan för stortjejan hos tandläkaren. Lillebrorsan är mer ledig, och fick faktiskt också välja en grej ur belöningslådan. Sicket fusk. Den ene gapade och satt så duktigt, den andre for runt och ställde en miljon frågor.

Om vi gick raka spåret hem från tandläkaren och bakade chokladbollar. Kanhända...

Den fantastiska kollektivtrafikanten

Morgonen...hu vilket kaos. Skulle med en buss vid en hållplats men blev osäker på om jag eventuellt missat den. Klockan gick och jag rusade till nästa hållplats. På vägen dit mötte jag bussen jag först tänkt mig, försökte mig på en rusning tillbaka men fick se bussen passera hållplatsen utan att blinka. Och sedan fick jag stressa till nästa buss. Förvirrad? Jotack, jag med. Och trött. Nämnde jag att detta var vid sjutiden imorse? Och att min sätesgranne på proppfulla bussen jag försöker undvika satt och morrade förkylt hela vägen? Argh! Imorgon byter vi plats, maken och jag. Då får han passa buss och jag ta bilen. Det är nog mer ordning på honom så det är nog bra det. För oss alla. Maken ja, det är ju vad han blitt. Men det är en helt annan historia.

Oktober

Är jag tillbaka nu? Ja, kanhända. Den som lever får se.